Tidningsartikeln

Eftersom Vasabladet inte lade ut artikeln om scrapbooking på hemsidan skriver jag in texten här. Fick den på mail av reportern så det är enkelt att lägga in den. Bilderna får ni tyvärr inte se, men det var inte så mycket att se heller, det var ju bara jag och några pappershögar... :-)

Sax och lim i verktygsbacken
När Anna-Lena började scrappa rymdes all hennes utrustning i en verktygsback. Men den räckte inte länge. Nu skulle hon behöva ett helt rum.

Det är scrapparperiod på köksbordet. Enfärgat papper. Mönstrat papper. Glitter. Band. Stansar. Saxar. Linjaler. Pappersblommor. Och just det, foton förstås! Det är ju foton scrappandet egentligen handlar om.

Vi har tur, för vi hälsar på hos Anna-Lena när hennes scrapparsaker fortfarande ligger framme. Hon scrappar nämligen i perioder. Att bära ut allt material från skrubben är inget man gör varje dag.
– När vi ska ha gäster städar jag undan från köksbordet, och då kan sakerna vara undanstoppade i flera veckor. När jag tar fram dem ligger de framme ända tills jag måste städa undan igen, säger hon med dottern Agnes på armen.
Den här dagen har köket varit hobbyrum i tre veckor, men om några dagar ska sakerna bort.
– Min högsta önskan är ett eget scraprum.
På bordet ligger tre album och en bunt lösa blad. På de två år hon scrappat har Anna-Lena gjort ungefär 70 blad. Det första albumet, som handlade om hennes bröllop, planerade hon länge. Surfade på nätet, läste böcker och skrev listor över allt hon behövde. Och sedan satte hon i gång.
– Jag tycker inte de är så fina längre. Det går trender i hur man gör sidor. På den tiden var det mönstrad botten som gällde. Nu ska det vara enfärgad botten men mönstrade dekorationer.
Hon håller upp en sida med en bild på Agnes och texten ”Tittut! Här är jag”.
– Den här är typisk för dagens trender. Enfärgad bakgrund, filtblommor, klistermärken med blommönster.


Sidorna är alla 30,5 gånger 30,5 centimeter stora, av syrafritt papper för att de ska hålla länge.
De ligger i plastfickor i måttillverkade album. En sida tar tre–fyra timmar att göra.
– De dagar jag scrappar hinner jag inte med mer än några timmar per gång. Ibland bara en halvtimme. Men ibland ligger jag på natten och funderar på hur fasiken jag ska få den där ena sidan snyggare.


Scrapping är inte bara handarbete utan också planerande och surfande efter inspiration.
– Jag utgår från bilden. Det kan vara svårt att välja den bästa bilden om man tagit 20 och vill ha med alla. Sen väljer jag ett papper som matchar med någon detalj på fotot. Så bollar jag med bilden eller bilderna tills jag bestämt var de ska vara och limmar fast dem. Sen plockar jag in dekorationer.
Dekorationer som det rosa sidenbandet Anna-Lena pekar på när hon håller upp bladet om Agnes dop.
– Det här är från dopklänningen.
På köksbordet står en verktygsback. Inte en med skiftnycklar och skruvmejslar. En med stämplar, lim, saxar, blomformade stansar, akrylfärger, linjaler, en passare och andra verktyg som inte ens har svenska namn.
– Förr letade jag efter glas och annat runt för att göra cirklar. Men med passare får jag just den storlek jag vill ha.
På bordet står en liten låda med band och en större låda med påsar fulla av pappersblommor. I en annan låda ligger nitar i form av hjärtan, snöflingor, blommor och bollar prydligt i små fack.
På en av stolarna står två tunga mappar med fack som har samma mått som scrapparpappret.
Just nu scrappar Anna-Lena mest om sin dotter Agnes.
– Jag vill att hon ska ha nåt som minne från sin barndom. Målet är att göra enhetliga album från varje år av hennes uppväxt. Att alla viktiga händelser och steg i hennes utveckling blir dokumenterade.
– Jag har aldrig blivit trött på att scrappa. Däremot händer det att jag vill scrappa men saknar inspiration och idéer. Då surfar jag på nätet och tittar på vad andra gjort.
Det är så trenderna sprids. Anna-Lena lägger upp sina alster på sin blogg, och det gör många andra också.


På olika nätbutiker och diskussionsforum ordnas tävlingar. Anna-Lena har vunnit flera gånger. Scrapparna utmanar också varandra.
– Det kan gå ut på att t.ex. göra en sida med två foton, en sida med röd layout, en sida med ett visst tema.
Det är på nätet som scrappargänget finns. Anna-Lena känner bara en annan som scrappar i Vasa. Men hon hoppas hobbyn blir vanligare.
– I Sverige ordnar scrapparna träffar. De tar alla saker med, sitter hemma hos någon och scrappar och umgås. Det skulle vara jättekul!

Reportaget skrivet av Annika Aho